Hem > Sängens uppbyggnad
En säng består av flera komponenter där varje lager fyller en mekanisk funktion. Oavsett om vi tittar på en ramsäng eller en kontinentalsäng, utgår konstruktionen från botten och uppåt. Grunden består nästan alltid av en träram, vanligtvis tillverkad av massiv furu eller gran i nordisk produktion. Ramens uppgift är att ge vridstyvhet och förhindra att sängens geometri förändras över tid.
Inuti ramen finner vi lameller (bottenribbor). Dessa fungerar som fundament för fjäderkärnan. I mer avancerade sängar är lamellerna justerbara eller monterade i gummifästen för att ge en första nivå av dämpning, medan enklare modeller har fastskruvade träribbor. För bredare sängar (från 120 cm och uppåt) krävs en centrumbalk – en längsgående förstärkning i mitten av ramen. Utan denna skulle tyngdlagen över tid få sängen att svikta inåt mot mitten, vilket skapar en ofrivillig “hängmatteeffekt”.
Även om grundkomponenterna ofta är desamma, skiljer sig sängtyperna åt genom hur lagren staplas och samverkar mekaniskt. Vi delar in marknaden i tre huvudkonstruktioner.
Detta är den mest grundläggande konstruktionen där fjäderkärnan och träramen är integrerade i en och samma enhet. Sängen består av en enda fjäderkärna placerad direkt på lamellerna. Konstruktionen ger en stabil och något fastare grundkaraktär eftersom djupet i fjädringen begränsas av ramens höjd.
En kontinentalsäng bygger på principen om dubbla fjäderkärnor för att skapa ett djupare fjädringsdjup (slagrlängd).
Här är konstruktionen delad. Fjäderkärnan ligger lös i en tygpåse ovanpå en motoriserad bottenplatta. En stor viktig mot de fasta sängarna är att ramen runt madrassen måste vara ledad, och skummet runt fjädrarna (sargen) måste tåla upprepad böjning utan att spricka eller deformeras.
Kärnan är sängens motor och det är här den huvudsakliga viktfördelningen sker. Idag dominerar pocketsystemen marknaden, men det finns en skillnad i hur olika fjädrar arbetar rent fysiskt.
I ett pocketsystem är varje fjäder inkapslad i en egen tygpåse. Eftersom fjädrarna inte är sammankopplade med varandra med ståltråd (som i äldre Bonell-system), påverkas bara de fjädrar som direkt utsätts för tryck. Detta skapar punktelasticitet. När vi trycker ner en punkt på madrassen, stannar området precis bredvid kvar i sitt ursprungsläge. Det minimerar rörelseöverföring över sängytan.
I ett pocketsystem är varje fjäder inkapslad i en egen tygpåse. Eftersom fjädrarna inte är sammankopplade med varandra (som i äldre system), uppstår punktelasticitet. När en fjäder belastas påverkas inte grannfjädern. Detta isolerar rörelser och gör att sängen formar sig exakt efter belastningens kontur.
Fasthetsgraden i en säng (Medium, Fast, Extra fast) styrs inte av hur hårt fjädern är spänd, utan av godset i fjädern.
En ryggrad är inte rak, och kroppsvikten är inte jämnt fördelad. För att möta detta konstrueras fjäderkärnan med olika zoner längs sängens längdaxel. Detta görs genom att variera trådtjockleken i olika sektioner.
Tunnare tråd gör fjädrarna mjukare, vilket tillåter axeln att sjunka ner djupt för att avlasta nacken.
Grövre tråd ger ökad bärighet för att förhindra att det tunga bäckenpartiet sjunker för djupt, vilket skulle kröka ryggraden. Zonerna är alltså en mekanisk motvikt till kroppens naturliga tyngdpunkter.
Ovanpå fjäderkärnan ligger komfortlagret. Dess primära uppgift är tryckavlastning, vilket fysiskt handlar om att fördela kraft över en så stor yta som möjligt (Kraft/Yta).
När vi ligger på ett hårt underlag koncentreras kroppsvikten till några få punkter (axlar och höfter), vilket hämmar blodcirkulationen i de ytliga kapillärerna (tryckpunkter). Komfortlagrets uppgift är att deformeras så att kontaktytan mot kroppen ökar. Ju större kontaktyta, desto lägre tryck per kvadratcentimeter hud.
Ovanpå fjäderkärnan ligger ett komfortlager (“spegeln” eller “stoppningen”). Dess uppgift är att fördela trycket från fjädrarna så att vi inte känner de enskilda metallspiralerna mot kroppen, samt att hantera mikroklimatet närmast huden. Vi delar in dessa material i tre huvudkategorier baserat på deras cellstruktur och respons.
Dessa material har en öppen cellstruktur som tillåter luftcirkulation. Kallskum (High Resilience foam) har en oregelbunden cellstruktur vilket ger en hög elasticitet och snabb respons; materialet återgår omedelbart till sin ursprungsform när trycket släpper. Kvaliteten mäts här ofta i densitet (kg/m³). En högre densitet innebär mer material per kubikmeter, vilket direkt korrelerar med materialets livslängd och förmåga att motstå gropbildning.
Latex skiljer sig genom sin gummiartade karaktär. Det är ett material med hög densitet som upplevs som “stumt” men följsamt. Det trycker tillbaka mot kroppen snarare än att bara sjunka undan. Latex är också det material som bäst leder bort överskottsvärme tack vare sin perforerade struktur, vilket gör det till en tekniskt överlägsen komponent för temperaturreglering jämfört med traditionellt skum.
Detta material reagerar på värme och tryck. Cellerna i skummet mjuknar av kroppsvärmen och formar sig exakt efter konturerna. Mekaniskt sett har det en låg återfjädringskraft (“trög” återgång). Det ger maximal tryckavlastning men kan upplevas som varmare eftersom materialet sluter tätt kring kroppen och minskar luftflödet.
Ytskiktet, eller bolstret, har två funktioner: att hålla ihop konstruktionen och att ventilera.
Tyget på sängens liggyta är nästan alltid ett stretchmaterial. Hade vi använt ett stumt vävt tyg här, skulle det motverka effekten av fjädrarna och stoppningen under. Stretchen tillåter materialen under att röra sig fritt.
Sidorna kläs ofta i kraftigare möbeltyg för att ge stabilitet och slitstyrka.
Många moderna sängar integrerar 3D-mesh eller ventilerande textilier på undersidan eller längs sidorna. Detta fungerar som en mekanisk lungfunktion för sängen – varje gång du vänder dig pressas luft ut och ny luft sugs in, vilket transporterar bort fukt.
När vi talar om sängens delar måste vi också beröra hur de åldras. En säng “går sönder” inifrån.
Det första som sker är en utmattning av stoppningsmaterialet. Alla skummaterial har en benägenhet att tappa höjd (sättningar) över tid. Inom sängbranschen betraktas ofta en höjdförlust på cirka 5–10 % i komfortlagret som normalt sättningsslitage under sängens livslängd.
Fjäderkärnan i metall är betydligt mer beständig. Däremot kan fjäderbrott uppstå om stålet har orenheter eller om härdningen varit felaktig. I pocketsystem är dock det vanligaste slitaget att tygfickorna runt fjädrarna slits mot varandra, vilket kan leda till att fjädrar hamnar snett.
Träramen är den del som teoretiskt håller längst, men den är känslig för klimatförändringar. Trä rör sig med luftfuktighet. Om skruvförband och beslag inte efterdras kan rörelserna skapa glapp, vilket vi uppfattar som knarr.
Sängar följer strikta standarder för att säkerställa kompatibilitet med sängkläder och sängramar.
